Min sanning

Bort med det gamla, in med det nya

2012-01-27T21:25:00.000+01:00

För fyra år sedan påbörjade jag en DBT- behandling.
(Mer information om DBT här)

Jag hann gå igenom två moduler, vilket är ungefär en tredjedel av den fullständiga behandlingen och jag var fortfarande i fas 1. (av tre faser)
Sedan bytte min dåvarande psykolog jobb och jag fick en ny psykolog, som nu bara är en i mängden av många.
Tre veckor senare gick Louise bort, och vid det här laget känner de flesta av mina läsare till den historien.
Jag flyttades till Rättspsyk i Sundsvall, terapin avbröts och psykologen såg jag aldrig mer.

Nu, utskriven från slutenvården, boende i egen lägenhet, har jag precis återupptagit DBT:n igen med en ny terapeut.
Jag hoppar in i en grupp som redan har gått igenom de två första modulerna och nu ska börja med den tredje.
I torsdags var det terminsstart för den gruppen.
Min gamla DBT pärm har stått i min bokhylla och samlat damm i fyra år. I torsdags tog jag ut den ur hyllan, blåste av dammet och betraktade framsidan som jag prytt med foton på mig och Louise.
Jag öppnade den och ögnade igenom innehållet och mina gamla anteckningar som i dagens läge verkar så naiva och skrivna av en hospitaliserad tonåring.
Jag suckar, lägger pärmen i en bärkasse och promenerar till ätstörningsenheten för att ge DBT:n en ny chans.
Jag går uppför trapporna med årets första snöflingor i ögonfransarna och öppnar dörren.
Där inne luktar ingefära och jag hör min terapeuts igenkännande röst.
Men den där skånska glada rösten?
Jodå, visst är den den psykolog som jag fick för fyra år sedan som jag bara hann ha i några månader innan det bar av åt Sundsvall.

När vi ska starta sessionen drar jag fram min gamla DBT- pärm ur kassen, men känner den skånska psykologens hand på min axel.
Jag tittar upp och hon ler och säger:
"Släng den där. Här får du en ny. En blank, oskriven ny pärm. Nytt kapitel, en nystart, en ny chans."

Så jag dumpade min gamla dammiga pärm i en papperskorg, och slog upp första sidan på min nya start.

Yes we can

2012-01-22T13:38:00.000+01:00

Ni vet de där rosorna som man dansar på?
Det som människorna med halvfulla glas istället för halvtomma kallar livet?
Den dansen som har så svåra steg.
Och när man tappar balansen och trillar, säger någon "hoppsan sa, upp igen" och hjälper en på fötter.
Har de räknat med taggarna på rosorna i det konceptet?
För man behöver ju inte ens ha dansat fel eller tagit ett snedsteg för att falla till marken.
Koreografin kan sitta som en smäck, balansen är 100 % och man följer koreografens anvisningar till punkt och pricka.
Men de där jävla taggarna...
Mitt i min Pas de Bourree sticker de till, jag trillar och medan jag gnider mina skrubbade knän svär jag åt retstickorna.
Men det är ingens fel.
Inte koreografens, inte mitt, inte rosens. Inte ens taggens fel.
Den har rätt att vara där, den ska vara där.
Vet vet, längre upp på stjälken kanske jag tackar taggen, då mitt Entrechat- hopp blir mycket högre och elegantare än förra gången.

Min koreograf har stött på dessa taggar förut och hon vet hur hon ska handskas med dem. När taggen är borta hjälper hon mig upp på fötter igen.
Även om hon inte tar mig under armarna, reser mig upp och säger "Hoppsan sa, upp igen", så tultar jag ändå vidare.
I min ficka värmer fotot av ett litet får på en blommig filt och vi vet båda två vad som egentligen vill sägas med fåret:

Yes we can.

2012-01-09T18:25:00.001+01:00

Nämen gud, så söt!
En igelkottsbebis!

Must have! Must have NOW!

2012-01-08T21:04:00.000+01:00

Oh my god!
Detta är ju ett solklart fall av ett par Jessica-måste-ha- örhängen!
Örhängen i form av ett par ketchupflaskor!

Hittade bilden under ett spontant surfarunt, men var?
Om någon vet var man kan köpa ett par sådana här örhängen, please let me know!

Till "Ninni"

2012-01-06T23:55:00.000+01:00

Jag tillägnar detta till mitt mest trofasta och hängivna fan! :P
*wink, wink*

2012-01-05T20:25:00.002+01:00

Inte paus, men nästan

2012-01-04T21:08:00.001+01:00

Som ni märkt s är inte bloggen min första prioritet just nu och kommer nog inte vara det på ett tag.
Så jag tänkte först göra en officiell bloggpaus, men vid närmare eftertanke bestämde jag mig för att inte bloggen ska ta en paus.
Jag ska ta en paus, men bloggen får vara kvar i spelet under mitt break.

Så under obestämd tid kommer det att publiceras underbara bilder som jag hittat lite varstans.
Bilder som kanske inte är så intressanta, genomtänkta eller annat som min blogg kanske var.
Men dock, förtjänar dessa guldklimpar en plats, då de absolut får en att le, kanske sucka ett awh för sig själv, skratta eller helt enkelt bara orka några minuter till.

Inleda får denna makabra men supersöta gullefjun.

Kort snabbrapport

2011-11-28T21:46:00.000+01:00

Här följer en snabbrapport från ett härligt Stockholm.

Jag har det supermysigt. Barnen är så goa och det är alltid lika roligt att träffa dem och få se deras utveckling från föregående visit.
Aliya blir mer och mer konstnärlig och påhittig, dock har nu har 6års- trotset börjat smyga sig in.
Leon är så snusförnuftig och mycket mer självgående än förut. Hans språk har också fått en klar förbättring. Eftersom barnens pappa är filippinare har de tre språk att lära sig; Svenska, engelska och filippinska. Därav har det varit en liten utmaning att förstå vad han säger trots att han ändå är fyra år. Men som sagt, klart bättre nu.

Vi har julpyntat och haft adventsmys med lussebak.
Igår var vi hos min andra moster i Tyresö, fikade och tittade på deras nya hus. Härligt att träffa de också!
Idag åkte jag till mosters L jobb och käkade sushibuffé. När vi hämtat barnen på dagis åkte vi hem och grillade korv på altanen.
Efter tandborstning och godnatt-saga har barnen nu somnat och jag och moster sitter i soffan med en kopp glögg i händerna och invirade i täcken.
Jag åker hem på onsdag istället för måndag. Det finns ändå inte så mycket som väntar hemma nu under vardagarna ändå.
Knubbiga barnhänder, slabbiga pussar, familjemys, tända ljus, julgranar och varm stämning går helt klart före en tom lägenhet och mellanvården. :)

Leon tittar på Bolibompa med sin pulkahjälm på huvudet...

Hit the road, Jack!

2011-11-25T06:43:00.000+01:00

Idag åker jag till Stockholm! :)
Jag ska hälsa på mostrar och kusinerna. Lillkillen har precis fyllt 4, så jag ska fira honom lite grann också. På söndag har barnen uppvisning med sin gympa och på lördag blir det adventspynt och lussebak.
Jag hoppas också att Tyresö-familjen kikar in någon dag! :P

Packat och klart, mätt i magen, Let´s hit the road (railway)!

2011-11-19T00:15:00.000+01:00

Mitt exemplar av Slutstation Rättspsyk damp ner hos mig i början av veckan. Tack Sofia och Therésè!
Jag skumläste i boken och ni har gjort ett kanonbra jobb! Dock klarar jag inte av att läsa den ännu, det där ligger fortfarande för nära för tillfället. Däremot sträckläser min terapeut den i detta nu. :)

Nu sitter jag hemma hos Jonas och spelar Professor Layton på DS, Tombraider 1 på PS samt fixar lite smått och gott här på datorn. Spelnörd?! Oooh, nej, jag tränar bara simultanförmågan!

Snart ska vi gå hem till mig och hämta kaffe, kameran och formatera om mitt Donkey Kong till ett M3- kort. :P

2011-11-14T17:58:00.001+01:00

Igår när jag klev av tåget kom det fram en kille till mig och sa:
"Jag satt i samma vagn som du på tåget och jag måste erkänna att jag iakttog dig under hela resan. Det låter säkert jättekonstigt, men jag kände bara att jag var tvungen att gå fram nu och prata med dig..."
Till en början bara stirrade jag på honom för att försöka urskilja om han drev med mig eller inte, men jodå, han var allvarlig.
Där satt jag osminkad i myskläder och höll på att virka en jävla sko...!
När man piffar till sig och går ut kommer knappt en själ fram till en, men när man sitter på tåget till Ronneby, iklädd joggingbyxor, osminkad och virkar, då kommer de... Ofattbart. :)

Var hos mamma och U i söndags och hade jättemysigt. Mormor kom också en stund.
Efter att både mamma och U jobbat och slitit med husrenoveringen nästintill hela dagen lagade de en underbar middag.
Så jag boostade upp kroppen lite med lammrostbiff, vitlöksbröd, tzatziki och spenat- och solrosskottssallad. :)
Mätt i magen och med ny energi återvände jag sedan hem till mitt, med två frysta firrar i väskan som mamma skickade med. :)

Ikväll gick kameran och jag till vårt favvoställe:

Go Go Landstinget, Go!

2011-11-12T13:53:00.000+01:00

Ännu ett oumbärligt moralitetsrekord har nu slagits av Landstinget:
Igår stängde personalen mellanvårdens dagavdelning efter bara halva dagen. Det fattades även två stycken personal, vilket vi fick förklarat för oss att dem var ute på tjänsteärende.
Efter att vi hade ätit lunch och förberedde oss på att få vår NADA (öronakupunktur) som vi alltid får på eftermiddagarna innan vi går hem, sa personalen att dagavdelningen skulle stängas nu, efter bara halva dagen.
Anledningen?
Jo, hela psykiatrin skulle ha avtackningsfest av en läkare med 3 rätters middag och vin. På arbetstid...Så vi patienter får gott traska hem till våra tomma lägenheter medan personalen äter potatisgratäng och skålar i champagneglasen.
I dörren på väg därifrån möter vi de två personal som var på "tjänsteärende" med fyra stycken tårtor från 3G....

Way to go, Landstinget. Igen....

Boksläppet!

2011-11-08T15:32:00.000+01:00

Den 16 november släpps boken Slutstation Rättspsyk av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson.
Sofia och Thérèse har arbetat på denna boken sedan flera år tillbaka.
Inte nog att det var till stor del av dessa två fantastiska kvinnor som hjälpte oss patienter som vårdades på rättspsyk att avveckla tvångshandskarna, nu släpper dem en bokdokumentär om vården på rättspsyk.

Mer information om boklen här:
Slutstation Rättspsyk av Sofia Åkerman & Thérèse Eriksson

Som sagt i informationen som står i länken har Sofia och Thérèse gjort intervjuer med flera av de dåvarande patienterna inom rättspsyk och kan därmed ge en skakande insiderapport.
Jag har blivit intervjuad inför denna bok och i vissa delar i boken ger jag min upplevelse av tiden på rättspsyk då avdelningarna fortfarande utförde den primitiva vård som nu är förbjuden.

Jag har inte läst boken själv, så det ska verkligen bli spännande!

Prisa Lingonracer!

2011-11-06T13:55:00.001+01:00

Jösses, så smidig vardagen kan vara!
Bara en sådan sak som en cola light.
När jag var på avdelningen och plötsligt blev sugen på någonting blev det en hel process som man var tvungen att vänta ut.
Först gå och fråga om någon kunde hänga på och handla med mig och svaret är nästan då uteslutande att det inte finns personal nog till det. Då får man morgonen därpå träffa läkaren på ronden för att planera in en permission till Willys.
Sedan ska man ta upp det med sitt vårdlag som givetvis inte kommer förrän nästa kväll.
Så tillslut två kvällar senare efter att man blivit så sugen på en dricka, då kan jag gå till willys....

Nu när jag blir sugen på något hoppar jag bara i skorna och jackan och går. 10 minuter senare har jag min cola. :)
Ännu bättre är det nu när jag blivit med cykel!
Med min lilla racerpärla är jag vid Willys inom max 3 minuter.

Bara en sådan sak, liksom. :)

Så otäckt långt jag var beredd att gå...

2011-11-05T11:43:00.000+01:00

Bakom mig så luktar släckta bränder,
Så otäckt långt var jag beredd att gå.
Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta:
Jag ser mig aldrig om

En gång i en framtid ska jag glömma
Hur otäckt långt jag var beredd att gå.

Jag upprepar ett löjligt, gammalt mantra:
Jag ser mig aldrig om
jag ser mig aldrig om...

Sömnen - Kent

Long time No seen.

2011-10-11T20:46:00.000+02:00

Oj oj, så länge sedan det var som jag var inne här sist...
Mest har det berott på att det har varit så "mycket" den sista tiden. Mycket att anpassa sig till, mycket känslor och tankar och mycket att göra.
Aldrig hade jag väl trott att det kom så många sysslor på köpet med eget lägenhet och självständighet...
Städa, tvätta, diska, hålla ordning.... Hälften av tiden går nästintill åt till bara sådant och den tid som blir över är jag så pass slut i antingen kropp eller huvud att mycket tid går åt till att återhämta mig från "allt".
Och jag ska inte sticka under stolen att det är krävande och jag har haft många dalar och tuffa perioder den sista tiden och under de perioderna, som varar allt från dagar till veckor, mår jag ofta så dåligt att jag avskärmar mig och isolerar mig från allt. Mobilen är avslagen, datorn förblir avstängd i flera veckor och jag bor i princip under mitt täcke eller på avdelningen.

Men för tillfället funkar det mesta hyfsat och är under någorlunda kontroll.
Jag är ofta i lägenheten istället för på avdelningen, men jag har fortfarande kvar min plats och mitt rum där ifall jag dippar ner.
LPT:t är kvar men vi kämpar för att få det avskrivet och istället ha LPT i öppenvård.
Tre dagar i veckan är jag på en dagavdelning, där jag trivs och det har hjälpt en hel del.
Tre dagar i veckan träffar jag kommunala psykteamet några timmar, vilket även det är en stor livlina.
Psykologen träffar jag en gång i veckan och vi har inte riktigt kommit igång med något speciellt arbete eller terapi i den bemärkelsen ännu, då vi fortfarande är i "lära känna- fasen". Men tanken där är att eventuellt fortsätta min DBT- behandling som jag påbörjade för några år sedan men inte kunde slutföra.
En behandling hos ätstörnngsenheten ska också inledas någon gång lite längre fram.

Så nu har jag en ovanligt bra period där det mesta flyter på. Dock inte lätt eller enkelt, många stunder är en kamp, men absolut lättare.
Så jag följer mitt schema och vad som är planerat efter dagsformen och tar resterande saker timme för timme, dag för dag.
Jag försöker lyssna och vara uppmärksam på mina tankar, känslor och mående och gör så gott jag kan.
Så får man ju helt enkelt vad tiden utvisar och dagarna och livet för med sig. Det är omöjligt att säga om det här är hållbart och kommer att funka, vi får helt enkelt se.
Timme för timme, dag för dag, och jag fångar varje ögonblick när måendet och mina egna demoner är på min sida till att uppnå det där som kallas guldkorn. Förhoppningsvis kommer jag så småningom att ha så pass många av dessa att dippar och återfall minskar och att de bra dagarna och perioder överväger de dåliga och tillslut tar över.

Som sagt, detta kan bära hän var och hur somhelst och närsomhelst.
Under tiden tar jag tillfullo vara på all hjälp och stöttning som jag får från olika håll nu och gör mitt bästa.

2011-08-11T16:40:00.000+02:00

Ja, då fyller man 22 idag då. Detta år känner jag en skarp längtan till ett barns perspektiv på livet. Sådär som att födelsedagar var det bästa som fanns, tätt följt av julafton. Förutom alla paket med glansigt papper kunde man ju också hålla upp ytterligare ett finger i luften när man visade hur många år man var. Efter det, när man blivit 10 fingrar, två fulla händer, alla spännade tillåtelser. Bio utan vuxet sällskap, äran att få betala för ungdom istället för barn på brunnsbadet, börja högstadiet, köpa cigg, gå på systemet...
Nu skulle jag ge bort min högra arm för att fylla 11 år igen. Att få en chans att börja om och hinna ta ifatt.
Att fylla ytterligare ett år äldre svider lite grann.

Jag är så sen, så långt efter de flesta andra.
Jag är 22 år på pappret, men inuti skulle jag nätt och jämt klassas som 15.
Jag har inte så mycket att komma med.
Jag har inget körkort (men det är iförsig på G!) ingen utbildning, inte ens gymnasiekompetens.
Jag vet inte vem jag är, vem Jessica verkligen är. Jag vet inte vad jag vill arbeta med, vet inte vad jag har som är mig. Jag vet inte om jag verkligen tycker om rosa, eller om det bara är något som hanger kvar på automatik.
Jag vet inte ens vad jag har för bh- storlek.

Men jag har lovat mig själv ett födelsedagslöfte. Jag ska verkligen försöka lägga det förflutna bakom mig, lämna det och därmed hoppas att bitterheten försvinner där bakom också.
Jag ska leva efter clichén i nuet och sieze the day.
Jag ska tänka på det jag faktiskt har istället för att begrava mig i det dystra "Tänk Om…"
Eller födelsedagslöfte är fel ord, jag ska göra ett födelsedagsförsök. :)

After all, jag kan ju inte vara helt tom. Jag har ju ändå funnits i 22 år...

I morse väcktes jag av att personalen kom in kl. 07 med sång
och frukost på sängen. :)

Pysen, hur kunde du?

2011-08-06T21:53:00.000+02:00

Jag har undrat i mitt stilla sinne den senaste tiden över Louise.

Varför jag nästintill aldrig går till hennes grav, tänder ett ljus eller lägger dit ytterligare en sten med vackra ord.

Hennes grav ligger inte ens 10 minuters promenad bort, men jag går aldrig dit.

Varför?

Sanningen att säga är att jag är arg på henne.

Jag är så arg och fruktansvärt besviken. Hon bara drog och lämnade alla andra kvar i sticket.
Men det är inte helt sant. Hon menade ju inte att sluta så tvärt och precist.
Men hon visste likaväl som vi andra inom dessa väggar hur farlig Katt- och- råtta- leken är, och hon fortsatte ändå att leka.
Den som är med i leken får leken tåla.Jo visst, men nu drabbade det ju oss som inte lekte.

Du lovade Pysen!

Där jag står i en torr öken vänder jag huvudet upp mot himlen och skriker.
Att jag blottar skörheten och erkänner att jag behöver någon är extremt sällsynt. Men nu gör jag det.
Jag behöver min bästa vän.
Alla våra drömmar och framtidsplaner, alla våra allt.
Jag behöver någon att ringa när jag fattar eld, någon att skratta med, någon att krama om eller bli kramad av.
Varför Pysen?
Samtidigt svider det inombords när jag känner sådär.
Det är respektlöst och så långt ifrån heder om de döda.
Men det är så jag känner när det gör riktigt riktigt ont.

Förmodligen kommer jag att lära mig att hantera och bearbeta denna del av processen också, men auch, så ont det gör.

True Love Conquers All!

2011-08-04T15:53:00.000+02:00

Jag var på netto idag och var nära på att utbringa ett tjut över hela affären. Jag hittade barba-muggar!!!
Dem hade hela familjen Barba, så imorn ska jag dit och adoptera resten av familjen. :)

Inget kan förstöra min dag idag, för jag har Barbapapa och Barbamama- muggar!

Höst mitt i sommaren

2011-07-23T22:59:00.000+02:00

Vinden viner utanför fönster och regnet smattrar envist mot fönsterbrädan i plåt. Det vägrar ge med sig, vägrar inse att det är sommar nu. Att det inte hör hemma här idag. Det har regnat och stormat hela dagen och igår natt mullrade åskan över Karlskrona.
Det är höst mitt i sommaren.
Men jag bryr mig föga.
Jag rycker bara på axlarna och bäddar ner mig i sängen med min bok. Där har jag spenderat hela dagen.
Och det passar mig utmärkt. Med lite feber och infektioner i kroppen blir det låga tempot mer bekräftat och vardagliga krav skjuts fram långt där framme där dem gott kan vänta.
Såhär framåt kvällningen tar jag fram lite smultronminnen från gångna veckan också:

Jag tror nog att det bara är vi Anderssons som måste lusläsa skyltarna för att hitta på Karön... :)

Barnen hittade mängder av blåbär.

Leon visar stolt upp sin skörd. :)

Nu återgår jag troget till min kära bok och återkommer här imorgon.
God natt!

Fullt ös, Medvetslös! :)

2011-07-22T09:39:00.000+02:00

"Ketchup ska prutta, det tycker ja´.
Ketchup ska prutta, det tycker jag är bra!"

- Flaxa med vingarna! tjöt Herr Fågel.
- Flaxa med vingarna! ropade Fru fågel...

Den gångna veckan har passerat med barnsånger och godnatt-sagor, gos och bus, snigelletande och skalbaggeklappande.
Småkusinerna har varit nere i Blekinge i 10 dagar och semestrat.
Vi har haft jättetrevligt som vanligt och som vanligt tycker jag att dem växt en halv meter var sedan jag såg de sist.
Första kvällen var vi bara hemma hos mormor. Vi gick till områdets lekplats, men var mest hemma och mös i soffan med pyjamaserna på.
Det var regnigt och blåsigt, med andra ord riktigt sagoboksväder. Att barnen var lite sjuka bekräftade bara denna hemmamyskväll ännu mer.

Mormor läser godnatt-saga i soffan.

Aliya trotsar regnet som en färgklick i grårusket.

More to come...

Så lite, så mycket.

2011-07-08T07:49:00.000+02:00

En liten röst som säger Hej i mörkret. En yrvaken lätt förvirrad Jessica som tittar upp, förvånad. "Jag kan inte hört rätt."
Men jodå, visst är det hon.
Hej, säger hon igen, trevande och försiktigt. Det var ju så länge sedan, men ändå som igår.
En snabb kram, några få utbytta ord med varandra i nattmörkret.
Så lite, men ändå så mycket.

När jag somnade igen var mitt inomborda jag varmt och tacksamt.

2011-07-07T07:53:00.000+02:00

Jag har inte lagt ner någon energi eller engagemang på bloggen den senaste tiden. Men det är medvetetet. Det blir så fel om jag gör det, jag kommer återigen att gå in och börja leva ett dubbelliv. Lite grann har jag redan gjort det här, men det känns så svårt att undvika.
Jag vill inte annat än att vara ärlig, det är ju först då som jag är mottaglig för det där kufiska som stavas hjälp.
Men jag har insett att det inte finns ett likamedstecken mellan ärlighet och utvikning. Ibland känns det bra att totalt vika ut sig, att dela smärtan och lätta på trycket. Men i nuläget har jag inget behov och skulle inte hjälpa någon part genom att lämna ut mig till cyberrymden.

Därav att blogginläggen den senaste tiden har varit så kliande torra och innehållslösa. Inga känslor eller djupare tankar har satts på pränt här, bara inlägg som vecka efter vecka är helt sonika konstaterande och en sammanfattning om ballonger och händelser.
Troligtvis kommer det att fortsätta så ett tag.

Men jag har tagit upp skrivandet med boken igen. Någonstans måste jag få ner abstrakt till konkret.
Men jag hoppas snart att kunna finna en mellanväg, den där gråzonen som är så svår att hitta.
Men en sak är jag säker på och det är att det finns så minimalt få likamedstecken överhuvudtaget. Så konkreta enkelheter finns inte och det är skönt att upptäcka.

The taste of youth

2011-07-02T20:29:00.000+02:00

En lugn fredagskväll hemma hos Jonas väntade igår. Dricka en och annan cider, lyssna på musik och Jonas skulle lära mig att spela tv-spel.
Men redan efter Level 1 lämnade vi lägenheten för att titta in på en hemmafest hos Jonas granne.
Därefter kunde natten inte annat än att bli yngre enligt den varma lulligheten.

Så den natten hann vi med PM, Nivå, Harrys och Playbar.

Jonas och någon okänd viking.

Jag stötte på Louises barndomsvän på PM. :)

Och klockan 04.56 går jag hem....

Barbaballong!

2011-06-28T14:49:00.000+02:00

Så har ännu en lövmarknad passerat.
Detta år tillsammans med A från psykteamet.
Det blev inga strumpor detta året, den äran får Tosia Bonnadan med mamma. :)
Men en barbapapaballong kom jag ändå hem med. Hmm, hur gammal var jag nu igen...? Var det 10?
Men jag blev lycklig och varm i magen, och det är väl ju det som räknas. Förresten känns det härligt att en rosa oformlig ballong kan frammana dessa känslor. :)
Den som är lycklig för lite har mycket att vara glad för.
Eller hur? :)

Idag har jag...

2011-06-20T22:18:00.000+02:00

...Startat ett nytt pysselprojekt.
...gått in till stan i mina nya skor.
...trampat på två sniglar (i mina nya skor)
...köpt en födelsedagspresent till min mormor.
...lyssnat på Anna Ternheim på repeat.
...köpt 14 stycken böcker på Kupan för 75 kronor.
...bokat en klipptid.
...träffat psykteamet.
...blivit jagad av en gräsand med ungar i pantarparken.
...tecknat en hemförsäkring.
...lärt mig att alla 8:ans bussar inte går till galgamarken utan till Hästö
...lagat mitt paraply med ett gem.
...Aldrig sett maken till ett så tråkigt blogginlägg!

Hej Pysen, Long time no seen...

2011-06-12T21:55:00.000+02:00

Igår var det 2 år sedan Louise gick bort.

Sällan ser man en grav som är så översållad med fina saker som Louises.

Så många fina saker som alla lagt dit.

Jag får panik och förbannar mig själv.
Förbannar mig för att jag inte minns hur hennes röst lät.
Förbannar mig för att jag inte minns hur hon såg ut, jag måste titta på fotona.
Förebrår mig själv för att jag så enkelt accepterade att hon var död.
Hatar mig för att jag så snabbt har byggt upp ett liv där hon inte existerar.

Jag blir rasande på mig själv och börjar gråta. Jag gråter ilsket och hatar mer och mer för varje sekund.
Men efter att jag gråtit i vrede en stund inser jag att det inte är av ilska som jag gråter.
Jag gråter ju helt enkelt för att jag är ledsen.
För visst minns jag.
Jag minns så väl hur hennes skratt bröt ut och kunde hålla i sig i flera minuter.
Jag minns exakt hur hon slog i huvudet i knäna nästan varje gång hon nös.
Och när hon blev så exalterad över något att hela hon lyste och sprakade.
Jag kommer ihåg precis hur hon kröp nära med huvudet för att se när hon skulle måla i målarboken och när hon sedan tittade upp så var hennes näsa en palett med färger då hon släpat näsan i sin teckning.
Ja, visst minns jag, det är klart att jag gör.
Och så länge jag minns, finns hon med mig.
Det vet jag.

Ledsna Dagen

2011-06-10T16:14:00.000+02:00

Dagen är ledsen idag, den gråter.
Men jag ska stötta Dagen och leka med den även om den gråter på mig.
Lite droppar har ingen dött av.
Jag hoppas att Dagen tillåter att Kameran får vara med och leka. Det skulle nog Kameran tycka om, den har inte lekt med en ledsen Dag förut.
Vi går nog en liten promenad alla tre, Jag, Ledsna Dagen och Kameran.
Jag tror vi kommer bra överens vi tre.

Meny, kanal, enter... Meny, kanal enter...

2011-06-09T17:34:00.000+02:00

Mitt vardagsrum har expanderats!
Framför min fina soffa, på min fina tvbänk står nu en überfin tv. :)
En samsung 43 tums plasma. Låter flashigt värre, tycker jag. Men för mig är det flashigt, det är stort, det är lyxigt. Och än mer lyxigt ska det bli med en för tidig födelsedagspresent från U i form av en finfin DVD. *ler och myser*

Tv.n bråkar dock lite med mig. Varje gång jag stänger av den så raderas alla inställningar, kanaler, klockan, språk, rubbet.
Imorse fungerade ingen kanal alls, då den sa att det inte fanns någon signal...
Men det gör inte så mycket. Jag kopplar in min externa hårddisk i USB- ingången och kryper ner under filten och tittar på Förhäxad, säsong 1.

Igår kväll var jag nere vid Studentviken igen, mitt lilla guldkorn, Karlskronas pärla, kamerans favvo.

Nu ska jag återgå till Systrarna Halliwell och mitt violte.

Pysseldag

2011-06-05T21:54:00.000+02:00

Idag har jag haft en pyssel- och dona- dag.
Jag har tvättat, planterat blommor och pysslat lite.
Kvällens projekt var att klä mina dokumentsamlare med tapetpapper så att de blir lite roligare.
Och roligare blev dem, och står nu så fina i min bokhylla. :)

Before...


After!

Nu ska jag gå till sängs och göra en tidig kväll.
Imorgon ska jag till Affärsverken tillsammans med Kommunala Psykteamet och kolla upp hur priserna på elen ligger och om det är dags att binda mitt elavtal.

See ya tomorrow!

Sunset Beach

2011-06-04T22:12:00.000+02:00

Bara några hundra meter från min lägenhet ligger Karlskronas Sunset Beach.
Jag grabbade kameran och tog en promenad längs stranden i solnedgången.
Det var nästintill helt stilla.
En kvinna badade från bryggan.
Skvalpandet från en åra från en man i en kajak.
Det svaga ljudet från somrig musik och skratt från en stuga på en holme ute i havet.
Helt underbart!

Whippetrace

2011-06-03T11:26:00.000+02:00

Igår var jag med mamma och Vovven Nevis på whippetrace-tävling i Asarum.
Vi hade en jättetrevlig dag med sol, massor med underbar frisk luft, härlig stämning och en överlycklig hund. Han tyckte det var jättekul att race med de andra hundarna och sträcka ut kroppen i ordentliga lyckosprång.
Duktig var han också, lillplutten. Han vann sin final.
Resten av oss kom hem med ansikten som stopplycktor av all sol, utmattade med på härligt humör.
Nästa tävling är i juli, i Kalmar.
Sedan pratas det om att Nevispojken ska upp till SM... :)

Nu ska jag springa till tåget och fara hem till mamsen och hela härligheten därhemma.

Ciao!

Portabel Hårddisk

2011-05-30T20:22:00.000+02:00

Krafterna rinner ur mig så fort.
Jag önskar att jag kunde haft en extra hårddisk vid sidan om mig, en oberoende extrakälla där jag kunde tanka över lite reservkrafter som jag sedan kan ta till när de vanliga tar slut.
Jag måste ha något kraftlaxerande som konstant hägrar i min kropp, för allt rinner ur mig så fort.
Jag behöver alla krafter jag kan få, minsta energi som jag kan lagra, men jag verkar bara vara förmögen att lagra upp till en minimalnivå.
Jag behöver köpa till ett extra minneskort, så att kraftkapaciteten ökar.
Varje handling, tanke och känsla drar så mycket energi. Det tar snabbt slut.
Och vi alla vet ju hur dyr dagens bensin är.

Första Sleep-over´n

2011-05-22T01:20:00.000+02:00

Nu är jag i min lägenhet.
Jag ska sova här för första gången.
Det kändes lite läskigt så Jonas kom över.

Vi har lördagsmys:

Skriver mer imorgon!

Skillat...

2011-05-20T22:14:00.000+02:00

Skillat Jessica...
Jag låste mig ute idag. Jag skulle gå ut och röka och efter klockan 21 är porten låst. Som den blötskalle jag är tänkte inte jag på det, utan traskade ut på trappan med cigarett och kaffe.
Och sedan kom jag inte in. Nyckeln låg inne i lägenheten, likaså mobilen (som iochförsig var urladdad) och klockan var halv tio på kvällen så ingen kom eller gick.
Där stod jag i mina BarbaFlink-strumpor, en tom kaffekopp och en rökt fimp och stirrade som en idiot.
Ett tag tänkte jag att jag skulle göra som de gör i amerikanska filmer då de kastar grus på fönstret så att någon öppnar. Men där fanns inte en tillstymmelse till gruskorn utanför min port, så jag fick avfärda den idén. Vilket kanske var tur det... Inte precis så man vill hälsa på sin granne för första gången, genom att kasta grus på hans fönster.
Tillslut kom iallafall en hjälpsam farbror förbigående som hjälpte till att ringa fastighetsskötaren.
Efter ytterligare ett tag kom min fastighetsskötare och låste upp dörren åt mig...
Så gick det med att göra ett gott intryck på fastighetsskötaren, samt vidmakthålla att jag är icke rökare...

Men, men, in kom jag igen och i rättan tid till att grabba väskan och rusa till avdelningen för att inte komma efter utsatt permissionstid och därmed bli efterlyst. :)

Förresten, får jag lov att presentera mitt vardagsrum!

Som sagt är det inte helt färdigt, men på´t ungefär. :)

Säg hej till min soffhörna!

God natt!

My place

2011-05-19T12:39:00.000+02:00

Nu ska jag snart ge mig iväg till lägenheten.
Den är där, väntar på mig, städad och snart färdigmöblerad.
Jag ska se ifall jag kan ta några foton idag och visa er. Den är så fin, min lilla pärla!
Vardagsrummet är det rum som jag satsat först på att få färdigt.
Där har jag min fina stora stora soffa med divan. Rummet går i lila och svart, så fint, så stolt. :)

Mamma var häromdagen och hjälpte mig att skruva och mecka lite. Då ingen av oss är särskilt teknisk gick det sådär kan jag väl säga. Men med lite envishet och en jäkla vilja att ha stoltheten kvar, så fick vi ihop min sängstomme och fick upp min vardagsrumslampa i taket.

Men när vi skulle installera lampan fick vi krypa till korset och ringa U.
Det var lite "Brudar Spekulerar"- stil...
Mamma: Hjälp oss, U! Det är en fillidutt som ska in i den där pluppen och jag vet inte vilket färg som betyder vad... Nja, det är en liten snurredutt också som har en randig knorr på sig. Jaha, den ska in i plutten, okej!
Men vi fick ihop det bra! Vi fick dock stoppa lite hushållspapper i lampan, men va fan, vi är ju kvinnor, teknik är inte vår grej... :)
Fint är där iallafall, ni får se om en stund!

Hastiga väderomslag och plötsliga känslovändningar

2011-05-17T21:18:00.000+02:00

Mitt hår är dyblött och droppar rinner ner längs ryggen på mig. Jag är frusen, huttrig och härligt trött.
Jag har precis gått en lång rask promenad i regnet.
Inte det där härligt uppfriskande vårregnet, utan det hårda stickande höstregnet.
När jag gick längs vattnet piskade regnet mig i ansiktet och stormen gjorde att jag fick gå framåtböjd.
Havet hade inte sin blåa nyans utan var grått och oroligt och dränkte hamnen gång på gång med sina vågor och attackerade med torkade tångruskor.
Plötsligt kände jag mig så arg, så frustrerad, vild och primitiv. Jag gick fort och sket fullständigt i att regndropparna högg mot mitt ansikte så att det gjorde ont.
Håret flög kring mig och stormen rörde upp grus som blåste in i mina ögon.
När jag hade kom runt udden avtog stormen och allt blev stilla.
Regnet föll rakt ner istället för att komma från sidan och det öronbedövande dånet från det arga havet dog ut.
Lika plötsligt som det kom försvann min aggressivitet och ersattes med en sorgsen tomhet.
Jag saktade ner på mina steg och gick sakta genom fallregnet och märkte att jag grät.
När jag sedan nästan var hemma igen torkade regnet upp och solen kom fram.
Jag satte mig ner på en bänk och tog en cigarett och kisade genom soldiset.

Nu sitter jag i sängen med en handduk om håret och en filt runt min frusna kropp. Genom springan i fönstret kvittrar fåglarna.
Jag själv är utmattad både utanpå och inuti.
En rensning av kropp och själ, helt enkelt.

Myskaosrenovering

2011-05-15T14:32:00.000+02:00

Jag är hemma hos Mamsen.
Med regn, kaffe, bokläsning och innemys. Här är det compact living på hög nivå. De renoverar huset och vi är nu alla tre plus 3 katter och en hund inklämda i köket, tillsammans med säng, garderober och matbord.
Lite trångt, lite bökigt och krångligt, men väldigt charmigt.
Innan vi gick och la oss igår kväll gick mamma och jag och skulle nattkissa.
Med foppatofflor traskade vi ut i mörkret med pannlampa, in bakom ladan och ner med pyjamasbyxorna.
När vi satt där med arslet ner i brännässlorna och varsin pappersrulle i handen började det ösregna.
- Ja… Här sitter vi, sa jag med en suck och tittade ut i natten.
Bredvid mig i mörkret hörde jag mamma sitta och upprepa för sig själv:
”- Det blir fint när det är klart, det blir fint när det är klart…” som ett mantra för att stå ut med husrenoveringens kaos.
Sekunden efter tittar vi på varandra och skrattar högt.

Idag skiner solen ena stunden och andra stunden regnar det.
Därav innemyset med kaffe, bok och ballerinakex.

2011-05-09T11:50:00.000+02:00

Nu sitter jag på bussen på väg hem och har ett par timmars roadtime.
Medan jag väntade på bussen mötte jag Sveriges märkligaste busschaufför.
När vi stod bredvid varandra i rökrutan började han, utan någon invit, att pilla på min Dermal Anchor som jag har i ögonvrån. Sedan gick han ett varv runt och inspekterade mina övriga piercingar.
När jag på hans fråga om jag hade ytterligare några fler piercingar sträckte jag ut tungan och visade den där.
Efter en minuts tystnad sa han ifrån tomma intet:
- Jag har aldrig kysst någon som har en tungpiercing...
- Nej, det kommer du inte att göra idag heller, svarade jag och gick därifrån.

Storstäder är mycket märkligt...

En härlig NästanLikaVarmtSomPåSommaren- Dag!

2011-05-08T18:28:00.001+02:00

Vi har precis kommit hem igen efter en eftermiddag på stranden.
Superfint väder, glada och pigga barn och en nöjd Jessica.
Nu sätter vi igång grillen, fortfarande med superfint väder, glada barn med ack så trötta och en Jessica som håller med.

Min andra moster var här över en snabb fika idag, mycket trevligt att träffa henne också.

Imorgon blir det hemfärd för min del. Jag ser inte fram emot att sitta i en stekhet buss i 7,5 timmar...

Weekend i Stockholm

2011-05-07T16:00:00.000+02:00

Jag har inte varit här på inne på länge.
Varken ork eller lust har funnits. Ibland är det så...

Nu befinner jag mig i Stockholm och hälsar på en av mostrarna som bor här.
Gamla trogna bloggläsare kommer säkert ihåg mina småkusiner som jag skrivit om då och då.
Nu är dem inte så små längre, Aliya har fyllt 5 år nu och León är drygt 3.
Så nu är jag här över helgen, med moster och knattarna.

Just nu sitter jag på en solig altan med en iskall lättöl och en cigarett.
León sitter på golvet bredvid mig och stundom beundrar mina barbapappa-strumpor stundom leker med sin bil.
Bredvid mig i trädgårdssoffan ligger Aliya med en godisklubba i ena handen och en halvsmält chokladbit i andra.
Ute från gården sprider sig grilldoften när grannskapet grillar korv.

Just nu är livet jäkligt gött! :)

Eclipse

2011-04-23T10:47:00.001+02:00

Är hemma hos mamma & c:o och gör påsk.
Vi tittade på Eclipse igår kväll.
Jag kan inte undgå att läsa mellan raderna. Inte mellan filmens rader, utan mina egna, och jag kan inte hjälpa att blicka inåt.
Hur det kryper i mig ända ut i fingerspetsarna när hela filmen genomsyras av den stackars lilla flickan som räddas av sin tappra riddare.
Hur hon står mitt ute på fältet och är så svag, så svag, kan helt plötsligt knappt lyfta ett finger för att rädda sig själv. För att ta sig ur en knipa som hon själv satt sig i.
Istället ska en hel armé komma till hennes undsättning och slakta 1000 liv för att rädda hennes.
Det kryper i mig och jag äcklas.
Äcklas över denna jäkla tjej som låter sig underkastas så totalt.
(Visserligen så tar hon sig ut ur knipan genom att skära sig, men det är en annan historia...)

Vad är det jag vanmaktas över?
Nej, det är inte denna lilla svaga flicka.
Det är inte heller det sterieotypa i alla filmer.
Nej, det är mig själv.
Först för att jag äcklas till så stor grad av flickan, när jag i så många år har varit henne själv.
Det är inte många månader sedan jag lämnade henne och förvandlades till något annat, och jag har redan gått över till att hata dessa flickor.
Vad hände med allt det varma, ödmjuka, förstående och allt annat som funnits inom mig?
Har jag drivit ut det medan jag höll på att driva ut demonen eller har jag helt enkelt förbrukat det?
Att jag har använt den dos man får tilldelad sig som ska räcka under en livstid?

Det andra som får mig att häpna är min förundran över hur den goda riddarens soldater fortfarande kan tro och bibehålla godheten.
Hur de kan hålla fast vid rättvisan och deras syfte, trots att den bekämpas och slås ner gång efter gång.
Varför abdikerar de inte? De kommer att besegras, men det sista de håller fast vid är godhet och rättvisa.
För mig helt oförståeligt. Storslaget ja, men helt oförståeligt.

Men det som får mig att verkligen rygga tillbaka inför mig själv är under den stora striden mellan godhet och ondska när jag kommer på mig själv med att hejja på dem svarta, the bad guys.
Kanske gör jag det för att jag hatar det stereiotypa och villa att något ska förändras.
Eller för att klyschor driver mig till vansinne.
Eller helt enkelt bara för att jag bara vill att filmen ska ta slut någon gång och jag är trött på att invänta det som man ändå vet ska inträffa.
Världen är ond och det sprider sig större och fortare, kapitulera medan du kan!

"Hoho! Jessica är du där inne någonstans?" ropar jag inåt.
Nepp, inget svar, bara ekot.

Vår!

2011-04-19T20:42:00.003+02:00

Ja, nog är det vår alltid... :)
Tog en promenix ute i solen idag med kameran som sällskap.
Underbart!

Kära Kamrater, spara era tårar!

2011-04-18T16:53:00.000+02:00

Det är så tragisk att vandra runt här i dem vita korridorerna och se alla dessa trasiga själar.

Alla dessa sparvflickor som kryper ihop och gör sig så små de någonsin kan och säger med svag röst: Nej, jag vill inte äta.
Alla krigare som stolt drar upp sina tröjärmar för att vinna status och går bärsarkargång för att vinna extrapoäng och skriker: Ni kan inte hindra mig att ta livet av mig!
Förvirrade tanter och farbröder som med nerkissade byxor mumlar: Är min mamma här?
Eller alla dem stackare som verkligen försöker att hålla fast vid det friska även här inne och gör sitt bästa för att hålla igång normala samtal om fina blommor och dess krukor och annat som innanför de här väggarna inte betyder ett skvatt.

Alla dessa individer som jag en gång såg som mina livskamrater och kunde identifiera mig med på något sätt har nu blivit något annat för mig.
Några som jag nu kan förstå och se deras resa och öden, men som jag inte längre passar ihop med.
Något som jag än gång för alla passerat och vägrar att återvända till.

Nej, jag är inte längre en av dem.

Visste ni att alla kroppens celler, nerver organ, ja allt, förnyas hela tiden.
Och efter 7 år har allt i kroppen byggts upp på nytt och bytts ut.
Efter 7 år är man inte den man var förut.
Denna teori måste stämma.
Jag har varit inlagd i lite mer än 6 år. Jag har förändrats totalt. Och nu är det bara slutklämmen kvar. Sedan är förvandlingen gjord.

Hejja!

Oxeye Daisy

2011-04-17T19:03:00.000+02:00

Jag vill, jag vill inte, jag vill, jag vill inte...
För varje påstående rycks ännu ett vitt blad från prästkragen av och samlas i en hög bredvid mig.
Högen växer i snabb takt, för jag vågar inte bestämma mig.
Jag vågar inte, men jag vill.
Jag vill kasta mig ut och rida på första bästa våg som rullar in, men jag vågar inte.
Bränt barn skyr elden.

"Jag vill!" ropar jag och springer glatt fram, för att i nästa stund vika undan och skrika: Jag vill inte!
Hon ändrar sig, tänker dem, hon vill ju.
Och tre minuter senare har jag mycket riktigt ändrat mig och säger med ett leende: Jag vill!
Men en timme senare hörs ynkliga viskningar från min patetiska hopkrupna kropp som skulle kunna tydas som något i stil med: jag vill inte!

Åh, vad många fina blommor som går till spillo.
Jag slösar ju med dess blad så frikostigt.
Jag vill, jag vill inte, jag vill, jag vill inte...

Är prästkragar fridlysta?
Inte ännu, men fortsätter jag att rycka dess blad i denna takt så kommer de att bli det.
Vackra, vackra blommor, förlåt mig.

Mámas house

2011-04-14T22:11:00.000+02:00

Var en sväng hemma hos mamma och U i eftermiddag.
Samlade krafter i form av peace, love and understanding.
Kaffe och god middag stod också på schemat.

Nu är jag tillbaka på avdelningen, ska äta min kvällsvälling till Desperate housewives, sedan Natti natt.

Mammas och mitt Cafékaffe!
Café Latte med vanillasyrup toppad med kanel. Mumma!På kanten står U´s "rediga karlakaffe"! :)

Allting är så skört.

2011-04-13T20:37:00.001+02:00

Allting är så skört.
Den plattform jag byggt upp och nu står på vinglar till av minsta bris.
Hela jag skälver av varje liten rubbning som far genom ytan.
Det som jag tråcklat ihop och lagat spänner i sina ömtåliga sömmar och hotar att spricka upp.
Allting är så skört.

Jag klättrar upp några pinnar på stegen allteftersom, men varje gång jag har klarat av att komma en bit upp så faller jag.
Antingen förlorar mina armar sin styrka och jag orkar inte hålla mig kvar, så jag släpper och faller.
Eller kliver jag på murkna partier och brakar igenom.
Eller så tippar hela jävla stegen över, så jag slår i marken och hamnar med stegen över mig och där ligger jag i en bruten hög med träflisor som skaver och flagor som konstant regnar över mig.

Inget stort, inget dramatiskt, nej, nej.
Inget omskakande, inte en endaste rubbning eller vibration.
Inte ens något nämnvärt ibland.
Nej, då och då faktiskt inget alls.

Allting är bara så skört.

Time Out!

2011-04-11T11:41:00.000+02:00

Jag har brakat ihop lite och ligger kraschad där nere någonstans bland all bråte.
Jag behöver utrymme, jag behöver en time out.
Förlåt, allihop som jag hade planerat saker med, men jag behöver ställa in allt den närmsta tiden.
Jag behöver få ligga i min kukong och återfå mina krafter.
Jag behöver ett break från allt och alla.
Reda upp saker och ting, få allt överstökat med alla myndigheter, räta ut mig själv lite.

Jag vill vara back on track så fort som möjligt.

Sweet toast of mine

2011-04-10T11:12:00.001+02:00

Har nyss vaknat hemma hos zippo.
Vi har haft en lördagkväll med BumbiBjörnarna- maraton! :)

Nu sitter vi och äter frukost. Rostade mackor i Jonas superfräna brödrost som rostar döskallar!

Ska vara tillbaka på avdelningen kl. 13.
Skriver mer då.
Ciao!

Jessica vs. Samhället

2011-04-07T21:18:00.003+02:00

Gode gud...
Jag är helt slut både utanpå och innanför.
Idag har jag träffat mamma i Ronneby en sväng, samt flängt runt med Zippo hela resterande dagen.
Besöket hos affärsverken av fixat, min el kommer igång imorgon. Sedan har vi gått i alla affärer inne i stan för att hitta mig ett par solglasögon och gjorde en del andra superklipp på rean.
Sedan hem till zippo, för att sedan promenera hem till mitt för att fylla i blanketter om både det ena och det andra.
Sedan posta dessa blanketter och tillslut gå tillbaka till avdelningen.

Kroppen protesterar lite men jag lyssnar på den. Så jag har skött om den lite grann och ska nu bädda ner mig inför natten.
Invärtes känner jag mig också alldeles slut och vimsig.
Det är tydligt att jag inte är van samhällets tempo utan har lunkat runt i min egen skyddande bubbla ett tag. Även om jag inte behöver anpassa mig vid normaliseringens tempo riktigt ännu, så är det betydligt mer än vad jag är van vid.
Men hittills trivs jag med det och klarar av det utmärkt.
Men ett break från världen där ute är mer än väl välbehövligt för min del då och då.
Därför är jag djupt tacksam till att jag får ta den breaken när jag behöver.
Det är långt ifrån alla som har den möjligheten...

Så nu, God Natt, tidigt.

Ingen el

2011-04-06T21:41:00.003+02:00

Var hemma i min lägenhet ikväll, supernajs!
Eller rättare sagt, det kunde varit supernajs, men jag upptäckte att jag inte hade någon el i hela lägenheten...
Så imorgon blir det att knalla in till affärsverket och fixa det.
Så jag stack hem till Zippo istället och tiggde till mig en kökshanduk, soppåsar och lite annat smått och gott. :)
Sedan bar det av till min lägenhet igen för att lumpa av grejerna där. Då möttes jag av reklam innanför dörren.
Jag bara tjoade rakt ut: "Jag har fått min första egna reklam!"
Zippo bara stirrade konstigt på mig.

Min dator har varit på spa idag, hos zippo.
Det var välbehövligt för min lille stackare till maskin, för jag är inte den mest kunniga på den området.
Så han har uppgraderat allt, fixat nyaste office, virusprogram och ja, det mesta.
Imorgon får den ytterligare lite mer, bland annat photoshop plus att jag ska få en ny högerpiltangent. Mammas vovve tuggade på min i julas... :)

Ett stigande högtryck sveper in över östra Götaland

2011-04-05T17:44:00.005+02:00

Dripp, dropp, dripp, dropp.
Sitter på mitt vanliga ställe ute på balkongen, utan jacka, utan filt.
Det är vår, det är varmt.
Visserligen regnar det, men det är inte mig emot. Att sitta under plåttaket och lyssna på smattrandet av regndropparna ger en hypnotiskt lugnande känsla.

Det regnar in i mig också. Jag är kopplad till droppet igen.
Dripp, dropp, dripp dropp. Medan jag räknar intervaller på dropparna på taket, räknar sköterskan intervaller på dropparna i min arm. Som jag alltid sagt har regnet en stärkande och renande effekt. Så även nu, regn som regn.

Jag är bara glad att jag slipper den tredje sortens regn, ögonregnet. Jag gråter inte, det regnar inte där. I mina ögon råder det soldis. Glada, varma, men lite dimmiga.
Men det kommer regn nr 2 att råda bot på.

Imorgon ska ni se att jag vaknar upp med sol på alla fronter.

Mårrn Mårrn

2011-04-04T08:46:00.003+02:00

Vaken och uppstigen efter en god natt.

Jag vaknade någon gång mitt i natten av att jag låg på mage och att en av katterna hade brett ut sig ovanpå min rygg och låg där och snusade mig i nacken.

Jag var bara glad att det var en av kisarna och inte hunden som hade placerat sig ovanpå mig.

Dock var nog Nevis ganska glad över att få reclaima sin favvoplats i soffan:

Underbar tupplurs-stil!

Tacokväll hos mamma och U

2011-04-03T22:23:00.007+02:00

Ikväll är jag hemma hos mamma och U.
Vi har haft tacokväll tillsammans med några vänner till oss. Väldigt trevligt.
Ska sova här inatt och sedan tillbaka till avdelningen imorgon eftermiddag.

Här är jag i egen hög person mitt i våren hos mamsen och hennes "gubbe":

Nu ska jag göra natta och försöka att inte bli väckt av hundpussar eller hårbollar.
Natti natt!

Hemma hos dem / Hemma hos mig

2011-04-03T10:34:00.003+02:00

Shit, vilken känsla! Idag var jag inne i min lägenhet för första gången. Jag satte min fot innanför min tröskel till min hall. Strök med handen över mina fönsterbrädor och när jag gick över mitt parkettgolv ekade mina steg i min tystnad i mitt tomrum. Ett tomrum som jag ska fylla, sakteligen och lite i taget. En säng i sovrummet, gardiner i fönsterna och mattor på golven. Mitt. Mitt. Överväldigande och helt fantastiskt. Jag kan nu säga att jag idag var på permission hemma hos mamma och U. Sedan åkte vi hem till mig. Två helt skilda saker. Hemma hos dem, och hemma hos mig. Ja, jag säger bara: Fan, vad ballt! Underbart fin lägenhet, superfräsch, superrymlig och superminegen. :) I bilen tillbaka satt jag och kramade min lägenhetsnyckel i handen. Jag kände mig som stålmannen, batman och fantomen på en och samma gång. Fast jag fick min superkraft genom min nyckel.

2011-04-01T15:13:00.003+02:00

Jag har bosatt mig på balkongen.

I en sjaskig fåtölj med en kopp kaffe, en cigarett och en filt. Det duggregnar och är grått och trist, men jag bryr mig inte. Jag andas luft och för tillfället är det det enda som betyder något. Jag skiter i väder och vind och har egentligen alltid gjort det. Trots det är det det jag ofta pratar om.

Jämför Sundsvallsväder med Karlskronablåst, byter fattiga meningar med skötare om att jag vill att det ska bli sommar. Men ärligt talat skiter jag fullständigt i om det är sommar eller ösregn eller snöstorm. Jag andas frisk luft och det ska jag fortsätta att göra. Ingen ska någonsin få stänga in mig i vacuum igen.

Jag sitter och iakttar två fiskmåsar uppe på BUP- villans tak. I ena stunden tycks de para sig, i andra stunden slåss dem. Jag antar att de är inne för S&M.

Jag ropar till dem att de ska sätta sig på åskledaren för att tillföra lite extra spänning i förhållandet. Men dem flyger iväg och någon förbipasserande nere på vägen tittar skrämt upp mot mig där jag står bakom gallret på balkongen. Men jag bara vinkar till svar och skålar mot henne med min kaffekopp. Fattar hon inte att jag är hög på luft?

En resa i sms-ord

2011-03-31T09:30:00.002+02:00

Finaste Malin skickade sms till mig igår: "Dina kramar tröstar mer än någon annans. Bara din närhet gör att omgivningen lyser som om en ängel plötsligt kom in rummet. Det finns ingen som du, Jessie. Tänkte på första gången jag såg dig. Min första tanke var: Hur kan någon glittra genom tårar? Först såg jag bara konturerna av ett litet pyre under en filt och hörde det knäppande ljudet av gummiband mot handled. Sedan sakta en cm i minuten började lilla Jessie kika fram. Jag satt i trappan och tjuvkikade när du kom. Lilla Sparvunge! <3" Ja, nog har det hänt en del sedan den där dagen på BUP... :) Jag saknar er allihop, mina sparvungar och krigarprinsessor och prinsar. Nästa vecka har jag nog landat tillräckligt här nere för en reunion!

The day(s) the earth stood still

2011-03-30T09:23:00.002+02:00

Det känns som om jag har återvänt till en stad som stått still. Att medan jag varit borta har alla stått fastfrusna på samma fläck, allting har andats vakuum och alla växter slog aldrig ut förra året. Först nu återfår alla sina rörelser och träden börjar få sina knoppar. Är det möjligt att allting gick i idé för att vänta in mig? För att ge mig en chans att hinna ikapp? Njae, tveksamt. Antagligen var det jag som sprang så fort att jag lyckades hinna upp jämsides med Blekinge. Men nu är jag iallafall här och det känns som om det var igår.

Snart drar jag söderut

2011-03-28T09:15:00.002+02:00

Tack allihop för era lyckosparkar och fina kommentarer! Flyget avgår från Sundsvall kl. 13.30 i eftermiddag. Jag är framme i Blekinge vid 16- tiden. Mina kontaktpersoner följer med mig ner under resan. Förhoppninngsvis får jag ha min dator på avdelningen där. Så när jag väl kommit tillrätta så återvänder jag till bloggvärlden mer flitigt. Så jag säger, vi ses!

2011-03-10T13:16:00.002+01:00

Jag tänkte bara titta in och meddela att jag nu fått ett datum då jag ska flytta ner till Blekinge. Den 28:e mars flyttar jag permanent ifrån Sundsvall ner till Karlskrona. Dock blir det ingen inflyttning i lägenheten direkt, utan jag ska vara inlagd på avd 11 på obestämd tid. Tidsperspektivet på 11:an har jag ingen aning om och så vitt jag vet har ingen annan det heller. Så det återstår väl att se när jag kommer dit.
Men om tre veckor befinner jag mig iallafall på hemmaplan igen!

Som ni säkert förstår består mitt huvud av ett kaos med tankar, funderingar och en massa olika känslor i omlopp just nu.
Så de följande veckorna kommer ni nog inte höra så mycket ifrån mig.
Men så fort jag fått lite klarhet både i huvudet och situationen blir jag mer social av mig!

Lägesrapport

2011-03-03T13:12:00.002+01:00

Hur läget är?
Jorå...
Eller, nja, en liten dipp ner i ett mörkt hål just nu, men inget som jag inte kan hantera. Det är ju så, upp och ner, ner och upp.
Det här lilla svackan är en av de som bara kommer utan att man märkt det. En sådan som smyger sig upp inpå en så tyst och försynt för att tillslut bara nagla sig fast på ryggen med vässade klor och glimmande huggtänder.
En svacka med gläfsande käft som man inte kan springa ifrån. Visst kan man försöka, men det tänker jag inte göra. Inte den här gången.
Jag har lärt mig att jag inte kan springa så pass fort som det krävs för att skaka av mig den iallafall.
Så jag stannar kvar och låter den bita färdigt.
Ungefär som en grävling. Den biter och biter, och när den sedan hör att det krasar där inne, då släpper den.
Och jag ska helt enkelt stå ut tills dess.
Smärta är inget jag är rädd för och inte heller nu.
Jag är inte rädd.
Jag ligger bara lugn och fokuserar på dess tänder som gnager sig djupt in.
För jag vet att den snart släpper. När det krasar. När något går sönder.
Och det är då jag kan träda in och börja reparera trasigheten som den orsakat.
I nuläget kan jag bara vänta.
Det hjälper inte att springa.
Och för tillfället är grävlingen starkare än jag.
Men som sagt, jag vet att den släpper snart.

Utflykten

2011-02-25T10:27:00.002+01:00

Utflykten var jättehärlig.
När vi väl kommit iväg efter att alla glömt sina vantar minst två gånger var och slut på bensin i bilen och försvunnen personal och all förvirring som hör utflykter till, så hade vi allt på vår sida.
Vädret var underbart, sol hela tiden.
Vi grillade korv och pinnbröd. Och vi pimplade fisk, vilket jag aldrig gjort förrut.
Dock ingen fisk, men det var mysigt att bara sitta och rycka lite i fiskespöt i vetskapen om att jag satt och fiskade.
Jag dödade dock inga maggot. Det fick personalen göra.

Superväder!

Korvgrillning

Här borrar vi ett hål i isen med en JÄTTEborr för att kunna pimpla!

Jag med fiskespöt och tre stycken små maggotar på kroken.

För övrigt kan jag meddela att mina maggotar på rummet mår prima! En av dem har blivit en puppa nu!
Imorgon ska vi hämta akvariumet från förrådet så att puppan kan kläckas till en fluga däri... :)

Rumskamrater

2011-02-22T09:05:00.002+01:00

Inatt hade jag sällskap på mitt rum.
Av tre stycken.
De ormade och slingrade sig gränslöst och oavbrutet hela natten och tillslut var jag genomsvett...

Dock så var mitt sällskap inte några smäckra män som snodde sig kring mina ben och min överhettning berodde inte på någon nattlig fysisk aktivitet.
Nepp, det sällskap jag fått in på mitt rum är tre stycken likmaskar. :)
Eller Maggot, som de heter med finare ord.
Vi ska ut och pimpla fisk med avdelningen idag och har därför köpt in maskar att sätta på kroken.
Och efter en liten diskussion och process igår, la jag över tre stycken i en medicinmugg. Om några dagar blir dem puppor för att sedan bli tre stycken flugor. :)

Så i mitt nattygsbord på en liten kudde bakom en servett har nu mina maggots gjort sig hemmastadgda.

Och till sist kan jag säga att det inte är någon bra idé att sova en hel natt invirad i en fleecefilt. För då vaknar man genomsvettig.

Sign. Jessica Andersson

2011-02-07T13:14:00.002+01:00

Idag skrev jag på hyreskontraktet.

JAG ÄR ÄGARE AV EN LÄGENHET!

It´s mine, my own...!

2011-01-31T13:12:00.000+01:00

Ja, likt Gollum väser jag nu ut orden för att känna hur de smakar och känns i min mun.
It´s mine, my own...!

Jag har fått en lägenhet! En helt egen en som bara är min!
Under en tid har jag nu suttit varje dag och sökt på blocket och alla hyresgästföreningar som finns i Karlskrona i jakt på en lägenhet. Och igår ringde mamma med de goda nyheterna att jag fått en!
Det är en jättefin 2:a på galgamarken i Karlskrona, på 58 kvadrat och väldigt fräsch och snygg.
Jag får tillträde till lägenheten den 1:a april.
Jag har några foton på den, men eftersom det bor en annan kile där fortfarande så lägger jag inte ut fotona här. Jag får ge mig till tåls att visa er när jag gjort den till min.
Mine, my own!

Bitterhet, denna ständiga bitterhet

2011-01-28T18:11:00.002+01:00

Varför är avunden en synd? En dödssynd.
Jag förnekar inte, jag är skyldig.
Men varför gjordes avunden till en synd och inte missunnsamheten? Borde det inte vara tvärtom? Borde det inte vara en större synd att säga:
- Hon ska inte ha!
Än att säga:
-Jag vill också ha!
Får man inte se, sukta och önska när man berövats så mycket?

Bitterheten.
Det är den som sättet flest käppar i hjulet. Jag är skyldig till den också.
Men där har jag inga invändningar, det är en synd.
Men det är även en följd, en konsekvens.
Bitterheten är en sjukdom som drabbar den som inte får sörja.
De som påtvingas att istället leta problem, analysera och söka istället för att bara få erkänna sin sorg.

Jag har drabbats av den sjukdomen.
Problemen ansågs vara lättare, de gick ju att åtgärda.
Sorgen och smärtan däremot, måste genomlevas.
Dessutom skräms omgivningen av det och de är beredda att gå till ytterligheter för att förhindra att sorgen och smärtan sprids.
Så de moraliserar och skrattar med gäll klang för att övertyga.
Jag väckte deras fruktan.
De blev arga för att mitt läge var förtvivlat.
Så jag lydde, trots att jag hade invändningar och protester. Men de räknades inte. Vägdes liksom inte upp.
Så jag sträckte på ryggen, trampade min sorg i marken och antog deras anmärkningar som kallades för problem.

Men den bitterhet som nu kvarstår tror jag är kronisk. Den har bitit sig fast och grävt sig så djupt att den har blivit ett med mig.
Åh, jag önskar att det inte var så.
Vad hände med den varma ödmjuka Jessica med ekorreblicken?
Varför förhintades hon och ersattes med överlevnadsinstinkter och fula försvarsmekanismer?
Varför vässas taggarna på min hud större och elakare för varje stund?
Kanske är svaret enkelt och väldigt uppenbart, kanske en det en kryptisk gåta.

Jag hoppas att det är det enkla svaret som hägrar. Att det är så uppenbart så att folk förstår och överser.
Men att hoppas och tro är inte samma sak, det har jag lärt mig.
Men att tro och veta vilar på en hårfin gräns, det är jag övertygad om.

No Lost for me, this time

2011-01-25T18:45:00.003+01:00

Nepp, det blev ingen tropisk värme eller jammande med Charlie.
Jag återvände tryggt och säkert till ett snöigt Sundsvall och en trevlig taxichafför. Några sista minuter med datorn i taxin, sedan blir det att ta hissen upp till våning 6.

Det blir en lugn kväll för min del. Inte för att mina kvällar brukar bestå av fart och röj, men denna kväll blir nog ovanligt lugn. Sängläge, kokoste och hemmafruarna. Kanske en och annan värmevetekudde med barbapappa på.
Det ni.

Lost

2011-01-25T15:57:00.003+01:00

På något mirakulöst sätt lyckades jag ta mig till Karlskrona i ett stycke!
Mellanvårds- C mötte upp mig vid bussen och vi körde sedan till sjukhuset där vi träffade två stycken från kummunpsykiatrin. Två glada pigga tanter, det blir nog bra.

Nu sitter jag vid gaten i Ronneby på väg till Arlanda där jag ska byta plan till Sundsvall. Jag hoppas att det ska flyta på den här gången, för jag är inte in the mood för något krångel.

Men visst, skulle vi krascha och hamna på en öde ö utan kontakt med både isbjörnar och fransyskor så skulle jag inte bli förvånad. Jag är redan så Lost som jag kan bli.
Faktum är att det nog skulle vara ganska trevligt att sitta vid en lägereld på kvällarna och tränas till soldat på dagarna på en tropisk magisk ö.
Men jag vill inte ta skiftet med att trycka på knappen. Snälla, jag vill inte sitta och trycka på knappen varannan timme!
Och pax för att inte slakta vildsvinen också!

Totalförvirrad

2011-01-25T10:56:00.003+01:00

Snark, var det någon som sa åt Jonas Gardell.
Jag är ledsen, men ibland är det torrt som fnöske i hjärnbanken och då tar jag till färdigskrivna textrader som är lite sådär lagom stötta och blötta för att mjuka upp.

Nu har jag 1,5 timmes bussresa framför mig. Jag skulle åka hem till södern bara över dagen för att träffa Landstinget, samt socialpsykiatrin. Jag flyger tillbaka redan kl. 16.25 i eftermiddag.
Men planet hem kunde inte landa i Ronneby p.g.a dimma, utan fick cirkulera i luften någon halvtimme för att sedan vända tillbaka och landa i Kalmar.
Detta gick förbi mig totalt, då jag sov på flygplanet och vaknade först när vi landade.
Yrvaket sträcker jag på mig och gnuggar ögonen och ser sedan genom fönsterrutan att vi är någon helt främmande stans än i Ronneby...
En aning chockad blev jag med andra ord!
Ett tag tänkte jag skita i allting där och då, men jag tog mig samman och letade reda på en buss mot Karlskrona.
På den sitter jag nu och tänker då rakt inte somna och för andra gången vakna någon helt annanstans!

Gardell

2011-01-15T10:34:00.002+01:00

En pojke i tonåren kommer upp ur en lucka i golvet. Klädd till pajas- på huvudet bär han en mössa med bjällror. Han utför konster med färggranna näsdukar, öppnar munnen och tar ut ett helt ägg. Och ännu ett och ännu ett.
Han kräks hela ägg.
Den ena vitsen efter den andra. Skrattar ingen åt poängen drar han ut på historien tills någon skrattar.
Ur ingenstans trollar han fram duvor och kaniner. Fler duvor, publiken applåderar vilt- fler kaniner applåderna avtar.
Publiken begär mer.
Pojken trollar fram en kniv och skär sönder djuren.
Publiken reser sig som en man och skriker ut sin förtjusning.
Uppmuntrad sliter pojken inälvorna ur en duva och äter upp dem. Publiken är i uppror. Publiken är lycklig. Pojken är lycklig.
Han skrattar så tårarna rinner.
Fortfarande skrattande slår han knutar på de färggranna näsdukarna, binder ihop dem medan publiken otåligt väntar.
Pojken hänger sig i tygstyckena.
Tygstyckena är orange, lila, rosa och ljusgröna.
Äggula rinner ur ans ena mungipa.
Publiken är i extas, deras jubel känner inga gränser.
- Jag älskar er! ropar pojken, det sista han gör.
Ur hans ficka faller ett ark med noggrant memorerade vitsar. Publiken sätter sig besviket ner igen.
- Äsch, han fuskade ju, säger man till varandra.

-Jonas Gardell, Präriehundarna

2011-01-12T18:11:00.002+01:00

Gud, vad mycket det är som inte stämmer ser jag nu... Här vid sidan menar jag. Det var så längesedan jag gjorde en uppdatering med inställningarna på bloggen och likaså beskrivningarna etc.
Får ta och fixa det någon dag.

Jullan är på permis så nu lir det inget Lost på hela helgen! Jag känner redan abstinensen komma krypande... :) Men den går väldigt lätt att lindra med Desperate Housewifes, det håller jag med dig om Elin!
Så där kommer jag att befinna mig ikväll, på Wisteria Lane med brudarna. Imorgon bär det av till Birsta.

Over and out!

Det är det lilla i livet som gör ét...

2011-01-10T17:34:00.002+01:00

Jag nynnar och städar och fejar.
Jag lyssnar på Miss Li och läser fototidningar och känner inspirationen återvända.
Kanske blir det en vända ut med kameran snart?
Jag dricker choklad-te och är glad för det lilla. För det är ju en fin teburk som jag har köpt!
Julia och jag har Lost-maraton inne på hennes rum.
Jag blir så glad när jag sneglar förbi teven och ser bokstäverna vi sprayat med snöspray på fönstret.
För det är ju så.
Det är det lilla som gör det.

Winnerbäck hjälper mig "o re ut att".

2011-01-01T16:29:00.004+01:00

Personal F:
Om jag ska bli en "rekokille med finess", vem är du?

Jag:
Jag är lördagens änglar och söndagens knott. Jag är de som förbannar det gråa i grått.

Han skrattar och vi ler i samförstånd.

Präriehundar

2010-12-30T12:36:00.001+01:00

Så låt oss gå vidare, vi som står i förbund med Djävulen. Låt oss skämta rått och hänsynslöst om alla som avskyr oss för vår giftighets skull. Låt oss skratta tills vi gråter.
Under skämtets yta finns en smärta, en dyrköpt kännedom om livet.
Det är vår egen otillräcklighet vi skrattar åt. Vi har gjort fiasko i livet.
Vi hånar oss själva för att vi törstar och hungrar efter kärlek men aldrig räcker till. Vi driver med det misslyckade, och det misslyckade är vi.

Och inget mer kan jag berätta. Dvärgen väntar mig i kammarens spegel.
Om vi bara hade fått börja om från början.

- Jonas Gardell, Präriehundarna, 1987.

Elin & Jonas

2010-12-27T21:09:00.002+01:00

Idag var jag inne i "Kallekrona" och träffade Elin. Supermys!
Fast först var vi ute på äventyr! Jag hade ju (med hjälp från KP) pysslat ihop Elins julklapp som hon skulle få idag. tror ni inte att när Elin och jag kom hem till hennes lägenhet upptäckte jag att jag tappat hennes julklapp!!!
Så vi fick ge oss ut på klappjakt. Och det blev ett äventyr må jag säga... Vi var bland annat med om snöras från ett tak rakt ner på oss!
Men sedan som en uppenbarelse så fanns julklappen i en snödriva nere vid stationen! :)

Så då gick vi hem igen och drack te, pysslade och bytte paket. Jag fick ett superfint halsband av Elin. tack hjärtat!

Vi drack Hett Choklad-te!

Elin & jag

Sedan gick jag hem till Jonas.
Först då märkte jag hur längesedan det var vi träffades och hur mycket jag saknat honom. Vi hade jättekul och tiden gick alldeles för fort.

Jag och Jonas

Jonas/ Alias. Zippo.

Nu sitter jag åter igen hemma hos mamma och U. Imorgon på morgonen reser jag tillbaka till Sundsvall. Men jag kommer nog snart tillbaka ner igen!

Men jag tittar in här imorgon igen!

See ya folks!

Friendsfika!

2010-12-26T23:04:00.002+01:00

Nu har barnen åkt tillbaka till Stockholm och lugnet har återvänt till staden. :)
Idag blev det fika med MalinBus. Eftersom det var annandagjul var det inte ett enda jävla fik öppet så efter att ha irrat runt i hela stan (som iochförsig bara tog 10 minuter...) och efter att ha överlagt att sno Monas falafelvagn hittade vi en liten pub som var öppen och sålde kaffe!

Malin introducerar sin Minsk-mössa!

Som jag också var tvungen att posa lite i...

Om man spände den såhär innan man gick ut och rökte blev det jättemysigt! :)

Tadaaa!

Sedan träffade jag FinaLina! Superbt jättemysigt det också! tyvärr blev det ingen bild på henne denna gången, men NÄSTA gång!

Nu är det nattadags för min del. Imorgon bär det av till Karlskrona och Elin! :)

Pusta ut!

2010-12-24T23:04:00.004+01:00

Puuuuusta ut....
Nu har vi kommit hem efter att ha varit hos mormor. Hektiskt, intensivt, hög ljudnivå och småbarnslajbans, men det var jättemysigt ändå!
Inget går upp emot att fira jul med små barn. Det är så det ska vara. Dessa ögon som tittar förväntansfullt på klapparna som ligger under granen, de går dit och klämmer och känner, skakar och lyssnar på paketen.
Under den stund då paketen delas ut för att sedan, av barnen, rivas upp blir det glädjetjut och hopp upp och ner på stället av förtjusning för att tomten har kommit med precis det som de önskat sig.

Sedan lägger sig lugnet. Barnen leker med sina nya leksaker och de vuxna dricker glögg och spelar sitt julklappsspel.
Jag parkerar barnen framför teven vid en ny film med kvällsmjölken och den lille somnar med sin tågbro i famnen.

Ja, det var en lyckad kväll, det var det verkligen.
Nu pustar jag ut hemma hos mamma och U, tar en kopp te och hoppar i pyjamasen.
Imorgon blir det en dag hemma hos mormor med barnen och jag ska även sova där över natten till söndagen.

Leon öppnar paket!

Aliya öppnar paket!

Tågbron som Leon fick av mamma blev favoriten!

Hoppas ni har haft en bra jul fina läsare!
Om inte, så på med pyjamasen och bädda ner er i en varm och go säng. Imorgon är en ny dag!

julafton hos mormor!

2010-12-24T15:09:00.002+01:00

Mamma sjunger "Nu har vi jul här i vårt hus", i baksätet ligger julklappar och det luktar parfym. Vi sitter i bilen påväg till mormor för att fira jul.
Jag har på mig en svart klänning med svarta sammetsprickar som jag skulle ha på mig på förra julafton. Men den spenderades liksom flera andra på avdelning så den julen blev det pyjamasen som åkte på medan vi åt janssons ur en rostfri kantin.
Men nu har jag min klänning och ska fira min jul hemma med familjen.
Bara det gör mig jättelycklig.

Att det sedan finns små andra lyckoämnen som jag stöter på och som slår emot mig blir bara mer plus! :)

Nu är vi framme och ska parkera bilen.

Åter igen önksar jag er en riktigt God Jul!

Julaftonsfin.

Typ, eller något.

Julaftonsfrukost!

2010-12-24T13:00:00.002+01:00

Nu har vi ätit tomtegröt!
När det är självaste julafton ska man faktiskt byta ut havregrynsgröten mot risgrynsgröt. :)

Tomtegröt!

Här har vi mig på julaftons morgon.

Och tadaaaa! Paradischoklad ska man ha när det är jul också.

Nu har mamma, jag och U bytt paket.

Jag fick ett presentkort på panduro, en fin väska och en jättesnygg laptopkudde av mamma och U!

Tack!

Nu ska jag hit the shower och göra mig julefin.

Gårdagens Julaftonsförberedning!

2010-12-24T10:58:00.002+01:00

Igårkväll var vi hos mormor och hade julförberedning. Jättemys!
Vi klädde granen med de små och sedan la vi ut paketen under granen och Hujedamej, vad spännande det var att lägga varje paket på sin plats! Både Leon och Aliyas ögon tindrade av förväntan då de såg alla paket och till och med fick HÅLLA i dem! Och lägga de under granen... Oj oj oj...
Det blev en ganska kort kväll hos dem igår, men vi ska ju dit i eftermiddag igen och fira julafton!

God Jul på er alla!

Mormor och Leon klär granen

Aliya

Leon ligger och väntar på tomten....

Nu blir det kaffe med mamma och U.

Vi hörs!

Hej igen!

2010-12-22T19:55:00.003+01:00

Nu sitter jag hemma i den röda soffan. U eldar massor i pannan så det är jättevarmt och gott!
Te, filt, värme och hemma är en bra kombo. Mamma och U tittar på bonde söker fru på teve och som den tv-dissare jag är så hamnade jag med datorn i knät.

Imorgon ska jag hem till mormor och till småkusinerna samt moster och hennes man som bor där över jul. Då blir det den traditionella "dan-före-dopparedan"- kvällen med att klä granen med de små och koka knäck med mormor.

Nu känner jag mig mest tom i huvudet och har sömngrus i ögonen, därmed detta torra och konsista inlägg. Jag ville mest bara titta in och säga Hej!

På väg hem

2010-12-16T13:53:00.002+01:00

-skrivet 15 december, 2010 kl. 23.00

Sitter nu på planet tillbaka till Sundsvall och är så trött så att jag håller på att somna vilken sekund som helst. Jag tänkte att jag skulle vila ögonen en stund och blunda, men när jag nickade till och nästan dunkade i huvudet i mannens axel som sitter bredvid mig tänkte jag att det nog är bäst att ta upp datorn för att hålla mig vaken. Ingen täckning häruppe ovanför molnen givetvis, men jag publicerar senare.

Schemat har inte varit jättehektiskt, men jag är helt slut i alla fall. Fyra flygningar på 2 dagar(eftersom vi mellanlandar i stockholm) och tidiga morgonar och sena kvällar. Men det har varit jättemysigt att vara hemma även om det bara var en kortis. Och jag kommer ju trots allt ner igen om bara en vecka.

Vi var på möte med mitt landsting hemma i Blekinge angående om att jag ska bli utskriven från Sundsvall och komma hem till Blekinge! Jag har inte skrivit någonting om detta på bloggen tidigare förrän det inte varit helt 100% säkert, men nu är det spikat. Dock är inget datum eller tidsperspektiv satt, så jag vet inte så mycket ännu.
Jag ska försöka hitta en egen lägenhet innan jag kommer ner till Blekinge, i Karlskrona, där jag ska bo sedan. Utslussningen ska ske från avd 11 och genom mellanvården och det är därigenom som vi nu har påbörjat kontaker och som vi nu hade möten med flera personer.
Men som sagt vet jag inget datum och inget närmare tidsperspektiv, men jag skulle kunna gissa på eventuellt i januari kanske…
Men självklart kommer jag med mer info när jag vet.

Nu när jag kommer tillbaka till avdelningen i Sundsvall kommer jag återigen att inte ha någon tillgång till dator särskilt ofta och därför inte heller kunna blogga.
Men jag tittar in när jag kan.
But I´m fine, don´t worry!

Hos mamsen!

2010-12-14T21:42:00.002+01:00

Nu är jag hemma hos mamma och U. Mormor har varit över på middag och jag har bara tagit det allmänt lugnt. Gosat med katterna och busat med vovven. Oj, vad stor han har blivit... Lille valpen som räckte mig till vaden knappt sist jag var hemma i maj. Nu är han snart fullvuxen och brer ut sig i hela famnen som en enorm jättespindel. Superbra värmespridare!

Jag har klätt mammas julgran vilket var en bedrift med två katter och en hund hängande i hasarna som tycker att kulorna är jättespännande! Nu återstår bara att se om den får stå kvar. Krasch, säger det annars inatt och vi får springa omkring som blinda hönor mitt i natten och jaga kulor. There´s no place like home!

Jag berättar mer om landstinget, dagens möten och dylikt imorgon. (Och så också svarar på din fråga Emelie) Jag är rätt mör efter en morgon i ottan och flygresor, möten och allmänt inrikesjetlag.
Så nu blir det God Natt för min del!
<3

Hemma!

2010-12-14T09:42:00.003+01:00

Nu har vi landat hemma i Ronneby och sitter nu i bilen på väg in till Karlskrona.
Hemma. Hemma. Hemma!
Det känns lite spänt, lite vaksamt och samtidigt jätteskönt. Men det känns inte ett dugg konstigt. Jag antar att hemma alltid är hemma, oavsett vad. :)

Snart ska jag beträda farlig mark... Jag ska hälsa på en gammal avdelning hemmavid där det är tänkt att jag ska vistas under de första veckorna då jag kommit ifrån sundsvall och ner till Blekinge.
Det kommer att kännas konstigt. Att för första gången på ganska länge åter igen gå in i de lokalerna som är så laddade. Där det hänt så mycket, så intensivt, så länge, hela tiden, alltid. Men jag har klippt och brutit, det har jag gjort. Men nog kommer det att kännas underligt att komma in där igen. Hälsa på kär gammal personal, återse dem sorgligt nog ständigt återkommande patienterna som inte haft samma tur som jag.

Men sedan ska jag ner till Louises grav och sedan bär det av hem till mamma ikväll.

See ya!

Liten liten hemvisit!

2010-12-11T15:26:00.005+01:00

Jag är nu nere på stan på kulturmagasinet och passar på att låna en dator och kika in här. Jag vill bara säga att jag kommer att göra en pytteliten hemvisit under tisdagen (14:e) kommande vecka. Jag ska åka ner till Blekinge tillsammans med mina kontaktpersoner här ifrån sundsvall för att ha lite möten och dylikt med personer nere i Blekinge Landsting.

Tyvärr kommer jag att åka tillbaka till Sundsvall redan på onsdagen sedan och jag kommer inte ha så mycket tid över för att träffa alla som jag vill träffa!

Jag kommer bara att träffa mamma, U, och mormor under denna gång som jag är hemma eftersom tiden är knapp och schemat ganska hektiskt.

Men under julen kommer jag dock hem på en längre permis! Mellan 22 - 28 december är jag hemma i Blekinge! *supermys*

Måndagen är Elins och julhelgen är jag med familjen. Men jag vill jättegärna träffa några guldkorn över en fika någon av de dagar jag är hemma då!

Vi hörs, mina Änglar!

Beautiful Blogger Award

2010-11-28T15:01:00.001+01:00

Tack fina Gryningsljus för Beatutiful Blogger Award!

Jag är ledsen att jag inte uppdaterar bloggen nuför tiden, men återigen har min tillgång till dator begränsats, då hobbyverksamheten är stängd p.g.a personalbrist.
Vet inte i nuläget hur länge, men jag tittar in när jag får minsta tillfälle!

Raggsockor på en lördag = EPIC FAIL?

2010-11-10T17:07:00.004+01:00

Rött, lila, lila, lila... och nu blir det rött igen! Åh, så spännande, jag vill inte sluta!
från lila, till rött och sedan helt plötsligt blir det rosa. Raggsockorna blev färdiga på mindre än ett dygn för att mitt garn var så spännande. Garnet skiftar färg i själva tråden, vilket gör det spännande att fortsätta att sticka för att se vilken färg som garnet tänker byta till nästa gång.

Det var min lördagskväll. Andra i min ålder var troligtvis ute på något galej. i latexleggins och en klarröd uringard klänning höjer de rösten och sjunger med till musiken med onödigt mycket bas i högtalarna och skålar med klirrglasen.
Men själv tycker jag att det är ganska behagligt att ligga i sängen med flanellpyjamasen och dricka te och förnöjt se hur min färgskiftande garnstump växer till en raggsocka...

Är det töntvarning på hög nivå?
Är jag en riktigt jävla misslyckad 21-åring?
Eller är det en tillfälligt stillastående fas i mitt liv där jag återhämtar mig från ett avslutat kapitel och allt vad det innefattat och förbereder mig på att påbörja ett nytt, skrivet i en helt annan genre?
En vila, ett vinteride?

Tvådimisionell ödessymfoni

2010-11-04T13:19:00.003+01:00

Kreativiteten flödar!
Jag stickar raggsockor, tillverkar smycken, pysslar med julklappar och skriver ner tankar som kanske kan benämnas som filosofiska.
Ibland är det bra att vara uttråkad, då det ofta leder till en kick av pysselstimulans för min del. :)

Julia är hemma på permis, så Twin Peaks får vänta. Men nu börjar vi komma till den omtalade urflippningen av serien... Men men, jag älskar David Lynchs´ regi ändå!
Så i helgen får jag istället följa hur det går för Lynette med hennes cancer, Gabrielle och Susannes´bröllop och vad ska förhållandet mellan Edie och Carlos leda till....? *Beethovens 5:a*
:) Jag hade nog också gjort som Mrs. McCluskey och lagt min avlidne man i frysen.

Här har vi Mrs. McCluskeys´ man liggande i frysen, under barnens glass...

Mrs. McCluskey blir avbruten i ett samtal med sin nedfrusne man när lynette ringer och efterfrågar barnvakt.

Ibland är det riktigt skönt att fly in i en tvådimisionell värld som är så skrattretande dramatisk. Heja Wisteria Lane!

2010-11-02T14:38:00.000+01:00

Nej, Anonym det är det inte. Långt därifrån.
Alla har vi svackor, alla är vi bitterfittor ibland och spyr galla över allt och alla. Alla har dåliga dagar, även du antar jag. Vissa hanterar de på bra och konstruktiva sätt, medan andra förvirrat irrar hit och dit.
Är du en av de förstnämna så säger jag grattis, bra gjort och fortsätt så.
Men döm inte andra bara för att de råkar ha en jobbig dag.

(Svar på en kommentar som jag valde att inte publicera)

Fredagsshopping och fredagsmys

2010-10-29T10:14:00.000+02:00

Denna fredag väntar promenad till birsta köpcentrum för att gå på jeansjakt och julklappsjakt. Ja, visst är jag duktig. :) Här är det ingen akutstressig 23:e decemberhandling som gäller. Nepp, organisering på högsta nivå är det, ska ni veta!
Antagligen kommer jag väl att glida in på Pandurobutiken och gå och sukta och suga in inspiration till alla framtida och pågående pysselprojekt också.
Sedan ikväll är det Dags för fredagsmyyyys! Då laddar Julia och jag upp med tesort efter tesort i långa rader och fördriver kvällen under filten framför Twin Peaks! :)
Log Lady är ju helt underbar! :P

Hoppas ni får ett bra fredagsmys ni andra också på ett eller annat sätt!
Ta hand om er! <3

Det går så bra nu.

2010-10-18T13:50:00.003+02:00

Det var så väldigt mycket lättare att kommunicera förut. Att kunna förmedla sig, det var enklare innan. Tidigare, då det var så konkret.
Det konkreta som syntes så väl. Det var så uppenbart.

Skärsåren, den bortfrätta huden, lukten av bränt kött från sin egen kropp...
En svältande kropp, så bräcklig och skör med dåliga näringsvärden som måste ersättas med både det ena och det andra...
Svälja rakbladen ett efter ett och skölja ner dem med några nävar med tabletter...
Allt detta är pass och förbi, och tro mig, ingen är lyckligare än jag för det.
Men dessa skador i huden, den svältande kroppen och intoxerna gav ändå konsekvenser, varav en som går rundgång i min tankeverksamhet just för tillfället.
När jag vaknar upp på båren efter att de pumpat ut alla tabletter ur min mage och jag fäster mina dimmiga ögon på personalen som sitter bredvid mig på en pall så är allt redan sagt.
Hon vet. Hon vet att jag ville dö.
Eller när ytterligare några kilon rasat av min kropp och värdena pekar neråt, då är mycket sagt då också.
"Nej, det fungerar inte så bra just nu. Jag mår inte så bra."

Jag menar inte att jag har använt självskador eller annat destruktivt beteende i syfte att förmedla mig eller på annat vis uttrycka mig för omgivningen.
Nej, det jag menar är bara att det kom till på köpet. Det är väl inte konstigt? Om någon gör något dumt mot sig själv så är det ju oftast för att den personen i fråga inte mår bra.

Det var så mycket lättare med den biten innan. När jag inte behövde anstränga mig för att förmedla mina känslor, tankar och mående överhuvudtaget. Min omgivning förstod det automatiskt ändå.
Men nu vet jag inte hur jag ska göra. Jag har ju tidigare berättat att jag inte riktigt har kuraget att säga rakt ut: "Nej, det fungerar inte så bra just nu. Jag mår inte så bra."
Och nu kan jag inte längre få min omgivning att automatiskt direkt förstå hur det ligger till genom mitt agerande, då jag varken självskadar eller annat utåt sett destruktivt.

Så med hoppressade käkar tar jag emot de feluppfattade kommentarerna och fortsätter gå. Jag blinkar undan tårarna och tittar rakt fram.
Det går så bra nu, javisst, det går så bra nu...
Jag gör mitt bästa för att försöka intala mig att det dem säger är sant. Jag går och går, ökar farten för att tillsist rusa med allting bultande inom mig. Och när jag kommit utom synhåll för alla, då faller jag ihop och gråter.
Jag gråter och gråter i vad som tycks vara en evighet. Jag krampar och hulkar, sedan tar jag ett djupt andetag och torkar bort tårarna. Reser mig upp, rätar på ryggen och går sedan ut för att möta ännu en dag.

Guden, idolen, geniet... Eller bara jag?

2010-10-10T14:09:00.002+02:00

Vad är det som jag är så rädd för?
Ångest är inte farligt. Det är inte ångesten i sig som gör mig illa. Visserligen är det en fruktansvärd upplevelse att hela kroppen fylls utav ett enormt obehag, men fysiskt farligt är det inte. Och jag tror mig inte heller vara den sortens människa som fasar obehag.
Så jag ställer mig själv frågan; vad är det som gör att jag är så rädd för att våga släppa efter för ångesten? Våga känna, våga vara i och rida ut.
Men jag tror inte att det är känslan jag är rädd för. Jag tror att det är rädslan för att illusionen ska förstöras.

Jessica, den trygga klippan som ska finnas där för andra. Den som alla kan luta sig mot, hon som alla kan lita på, mig som alla kan vända sig till i alla väder.
Det är den jag vill vara. Superhjälten som räddar hela världen och löser alla problem i en handvändning. Guden, idolen, geniet, mamma, pappa, Moder Theresa, alltihop på en och samma gång och dygnet runt, hela tiden.
Jag säger absolut inte att det är så jag ser mig själv, men det är så jag skulle vilja vara. Och det är så jag vill uppfattas.
Men även Dailah Lama förstår att man inte kan vara hela världens atomforskare och frälsare på samma gång eller varje sekund av dygnets timmar. Och jag måste också försöka att dra ner nivån på mina krav en aning.

Jag kan kanske vara en god människa trots att jag inte tillhör MENSA?
Jag är kanske en god människa även om jag inte har presterat någonting på hela dagen idag? Kanske att ingen dömer mig för att jag inte städat mitt rum idag eller för att jag går i pyjamas hela dagen?
Jag kanske är en god själ bara för att jag tröstar någon annan som har det lite kämpigt någon dag genom några peppade ord?
Det kanske, ibland, vissa dagar räcker med att jag ibland bara är jag?

Men illusionen jag vill hålla uppe har genom åren ändå varit ett starkt försvar för att hindra omvärlden från att se det egentliga jag. Det smutsiga, fula, elaka egentliga jag.
Men det är ändock jag och jag får helt enkelt lära mig att acceptera och leva med det.
Först själv, sedan för andra.
Men jag är bara jag, och så är det med det.

En svår och jobbig grej

2010-10-08T12:24:00.003+02:00

Men hur ska de veta?
Hur ska de veta hur det river och sliter i min bröstkorg vissa dagar och att hela havet stormar? Hur ska de veta, när jag ler lite smått och nickar lugnt och intygar att "Jodå, det är bra".
Det är sällan som jag får den frågan på ett genuint vis; Hur det är.
Den ställs mer som en vardaglig artighetsfras av den första personal som jag möter när jag stiger upp på morgonen.
Sömndrucken och på väg att äta frukost och frågan kastas fram i förbifarten när jag passerar honom i korridoren.
"God morgon, Jessica. Hur är det idag?".
"Morrn, morrn. Jo, det är bra". Svarar jag med en nick och fortsätter nyvaken mot köket.
Så var det med det. Sedan rapporteras det vidare till kvällspersonalen att Jessica mår bra idag, för det sa hon.

Men hur svårt kan det vara för dem att kunna vara en aning lite mera klarsynta och medvetna? Att kunna öppna ögonen lite mer och uppmärksamma det där undertonade?
Som att jag inte möter deras blick, att min röst mest liknar en viskning och att nacken är så skamset krökt att jag liknar en metkrok.
Jag har släppt fasaden. Allt behöver inte vara perfekt och se bra ut jämt.
Men jag kan fortfarande inte uttala orden. "Nej, jag mår inte bra idag".
Skamfyllt.
Jag vill skydda min akilleshäl och läka annat först.
Men ändå sänder jag ut signalerna till min omgivning att jag är svag just idag och att en kram hade värmt i kylan.
Orden fastnar, men språket talar jag ju ändå.

Nu faller mörkret över stan och du går runt och sparkar löv.
Som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv.
- Lars Winnerbäck, En svår och jobbig grej

Det fina mjölkpaketet i det fina kylskåpet

2010-10-07T09:30:00.004+02:00

Jag råkade förstöra mjölkpaketet. Det blev en buckla på det. Dömande tankar bombar mitt huvud till småbitar och det bränner bakom ögonlocken. Jag vill skrika förlåt, kasta mig ner på golvet och i totalt underkast svära en ed att bli en bättre människa.
Var det handtagen på kylskåpet som jag förstörde?! Förlåt, jag kan ta av mina sparpengar för att köpa nya!
Tankar maler, ångesten gnager i bröstet och tårarna fortsätter att försöka bryta fördämningen gång på gång.
För ett jävla mjölkpaket...

Men när man redan sitter i en tankekarusell ombord på känsloberg- och dalbanan och går ut i köket för att göra en kopp te för att försöka hantera dissociationen på ett vettigt sätt, och då möts av en utskällning för att jag förstörde mjölkpaketet. Eller kylskåpshandtagen...

Jag önskar så att dem kunde förstå att det inte är det jävla mjölkpaketet det handlar om, eller den dumma brödrosten, eller något annat så banalt jäkla ytligt som har en tendens att få mig att explodera.
Det är allt det som finns där inuti. Det som spränger mig i småbitar, äter upp mig inifrån, det som krälar, gnager, bränner, svider och gör så fruktansvärt ont.
Det som är så stort att det inte ryms i en människokropp.

En kram hade varit mer passande.

Dyngkåt och hur helig som helst

2010-10-05T13:16:00.002+02:00

Jag sitter uppkrupen om kvällarna i sängen med filten om mig och lyssnar på regnets monotona smatter på fönsterrutan. Det är lager på lager, stickade koftor och sjalar, flanellpyjamaser och raggsockar. Violte och mysfaktorn är hög!
När jag sedan börjar läsa Mia Skärringers bok Dyngkåt och hur helig som helst är också humör- och måendefaktorn hög!
Där har ni ett riktigt feel good- boktips för gråa höstdagar!

Bort med dem glättiga fasaderna, sluta självuppoffra och fram istället med verklig sårbarhet och magar med hudbristningar!
Hejja Mia!

Explosivt barn

2010-10-01T10:07:00.002+02:00

Det känns explosivt. Det är explosivt.
Jag är ett explosivt barn.
Jag hoppas att min omgivning har förståelse för det och förbiser det, men det är tveksamt. Blickarna jag får är fulla av domar.
Paranoia.
Jaha, ännu en dom.

Nej, att tiga är guld, det är ett som är säkert. Det slutar ändå med att bitterheten tar över och tillslut skriker jag om något så fullständigt banalt som brödrosten.
Den gamla, dumma, odugliga, fula brödrosten...
Personalen suckar och skakar på huvudet och byter en menande blick med varandra som de tror att jag inte ser.
Men jodå, nog ser jag dem dömande blickarna.

" Men fattar ni inte?!?!!!" vrålar jag då som svar. "Fattar ni inte?! Hjälp mig då!!"
" Brödrosten duger alldeles utmärkt, Jessica" Säger en sockerslät röst.

Men det handlar ju inte om den dumma brödrosten ju! Jag tycker inte ens om rostat bröd och använder aldrig brödrosten...

Innie naglar med varje ord

2010-09-21T15:09:00.000+02:00

I detta inlägg länkar jag rätt och slätt vidare till ett inlägg i Thérèse Eriksson´s blogg Tankestormar som talar för sig självt:

Tankestormar - Nattmaror

Sparven lär sig flyga

2010-09-16T14:39:00.002+02:00

Den gångna veckan har varit ganska lättsam.
Vardagen har bara rullat på, tankar och känslor har känts stabila och de eviga motgångar som tycks nafsa mig i hälarna vart jag än går har varit så pass låga och små att jag helt nonchalant går förbi. Någon gång har jag till och med stampat till med min barbapappabeklädda strumläst och tryckt ner dem i det lortiga golvet.
Och allt med ett högburet huvud. Ibland krävs det många timmars ihopsamlad kraft för att klara det och efteråt kan det resultera i hårt tandgnisslande för att kunna knipa käft och inte rusa tillbaka och skrika; Förlåt!

Nej, nu är det slut på allt underkastande. Jag är varken ett offer eller en liten skör sparv.
Men jag har inte heller kvar min armerande sköld som förut skyddade mig mot sådant som brände, sved eller på annat sätt gjorde så fruktansvärt ont.
Den tog lång tid att bygga upp, men också väldigt lång tid att rasa ner och våga blotta den egentliga Jessica därinunder.
Men nu har jag gjort det. Bit för bit har jag plockat av varje del av det skyddande höljet och här står jag nu.
Naken. Äkta. Blottad. Utsatt.

Men ändå med så högburet huvud.

Ännu en rättspsyk- skandal

2010-09-09T13:48:00.005+02:00

När kommer alla skandaler om RPK sundsvall att upphöra? Nästan varje dag i tidningen och på mittnytt kommer artiklar, insändare och rapporter där det om och om igen uppdagas misstag efter misstag.

När ska folk börja förstå?

Patientjournal glömdes på biltak mitt i stan

Jag borde egentligen inte blivit det minsta förvånad när jag såg detta på nyheterna på TV:n och såg att mannen i klippet är en personal från min avdelning...

Hallelujah!

2010-09-07T13:44:00.005+02:00

Detta är så fantastiskt!
Ett riktigt Hallelujah- moment!

RPK slutar med vård för självskadepatienter

Ett enormt tack till alla inblandade som hjälpt till för att få igenom detta, ni är våra hjältar!